Märk hur vår skugga

Märk hur' vår skugga, märk Movitz Mon Frere!
Innom et mörker sig slutar,
Hur Guld och Purpur i Skåfveln, den där,
Byts til grus och klutar.
Vinkar Charon från sin brusande älf,
Och tre gånger sen Dödgräfvaren sjelf,
Mer du din drufva ej kryster.
Därföre Movitz kom hjelp mig och hvälf
Grafsten öfver vår Syster.

Ach längtansvärda och bortskymda skjul,
Under de susande grenar,
Där Tid och Döden en skönhet och ful
Til et stoft förenar!
Til dig aldrig Afund sökt någon stig,
Lyckan, eljest uti flygten så vig,
Aldrig kring Grifterna ilar.
Ovän där väpnad, hvad synes väl dig?
Bryter fromt sina pilar.

Lillklockan klämtar til Storklockans dön,
Löfvad står Cantorn i porten;
Och vid de skrålande Gåssarnas bön,
Helgar denna orten.
Vägen opp til Templets griftprydda stad
Trampas mellan Rosors gulnade blad,
Multnade Plankor och Bårar;
Til dess den långa och svartklädda rad,
Djupt sig bugar med tårar.

Så gick til hvila, från Slagsmål och Bal,
Grälmakar Löfberg, din maka;
Där, dit åt gräset långhalsig och smal,
Du än glor tilbaka.
Hon från Danto bommen skildes i dag,
Och med Hänne alla lustiga lag;
Hvem skall nu Flaskan befalla.
Torstig var hon och uttorstig är jag;
Vi ä torstiga alla.

(Carl Michael Bellman, versión de Sofia Karlsson)

Flickan och kråkan

Jag satt häromdagen och läste min tidning,
en dag som så många förut.
Och jag tänkte på alla dom drömmar man drömt,
som en efter en har ta'tt slut.
Då såg jag en bild av en flicka,
med en skadskjuten kråka i famn.
Hon springer iväg genom skogen,
så fort som hon bara nånsin kan.
Hon springer med fladdrande lockar,
hon springer på taniga ben.
Och hon hoppas och tror och hon bönar och ber
att det inte skall vara försent.
Och flickan är liten och hennes hår är så ljust,
och hennes kind är så flämtande röd.
Och kråkan är klumpig och kraxande svart,
och om en stund är den alldeles död.
Men flickan hon springer för livet,
med en skadskjuten kråka i famn.
Hon springer mot trygghet och värme,
för det som är riktigt och sant.
Hon springer med tindrande ögon,
hon springer på taniga ben.
För hon vet att det är sant, det som pappa har sagt,
att finns det liv, är det aldrig försent.
Och jag började darra i vånda och nöd,
jag skaka av rädsla och skräck.
För jag visste ju alldeles tydligt och klart,
att det var bilden av mig som jag sett.
För mitt hopp är en skadskjuten kråka,
och jag är ett springande barn,
som tror det finns nå'n som kan hjälpa mig än,
som tror det finns nå'n som har svar.
Och jag springer med bultande hjärta,
jag springer på taniga ben.
Och jag bönar och ber, fast jag egentligen vet,
att det redan är all'es för sent.

(Mikael Wiehe)

http://www.youtube.com/watch?v=YwzTQsaWvXo